Recensioner

Hufvudstadsbladet 4.11.2015

Cornucopia blandar friskt

Wilhelm Kvist
Publicerad: 03.11.2015 21.21 • Uppdaterad: 03.11.2015 21.55

 

Trion bjöd på en frisk blandning av engelsk barock och nyaste nytt i Tempelplatsens kyrka.

Barockensemblen Cornucopia

Pekka Silén, blockflöjt, Louna Hosia, viola da gamba, Marianna Henriksson, cembalo och orgel, Jaakko Kulomaa, elektronik. Solistföreningens konsertserie, Tempelplatsens kyrka 2.11.

När jag senast hörde barockensemblen Cornucopia reagerade jag på den inte helt lyckade blandningen av barockmusik och nyskriven dito för barockensemble. Visst finns det ett värde i att föra vidare (eller återuppliva) barocktraditionen också genom nyskriven musik för barockensemble, men inte sällan känns det som om traditionerna skurit sig och inte egentligen mötts.

Det friska blandandet av stilar har ändå blivit Cornucopiatrions varumärke och grej. Följaktligen var det bara att tacka och ta emot det som serverades under konserten i Tempelplatsens kyrka i måndags.

Konserten gick under rubriken Once Upon A Ground, en ordlek som syftar på den ground (det ostinat, In Nomine) som låg som grund för en stor del av den engelska barocken. I programbladet angavs Cornucopia och ljudmästaren Jaakko Kulomaa som ”arrangörer” trots att Purcell, John Bull, William Byrd med flera stod som kompositörer och kanske var det helt korrekt med tanke på elektronikens starka närvaro under hela tillfället; redan innan konserten inleddes ljöd en grundton i högtalarna därifrån allt emanerade, och bland annat gjordes Purcells Two in One Upon a Ground med en cembalo som lät nästan som en distgitarr.

Av de nyare inslagen föreföll Olli Virtaperkos In Nomine Revised rätt spretig och vildvuxen, men dock levande med sina skalor och löpningar. Katalanska kompositören och arkitekten Alex Arteagas Témenos utforskade nästan med ingenjörens entusasim spänningen mellan två närliggande toner som producerar pulserande ljudvågor (hans experiment bleknar dock vid sidan om Phil Niblocks som hördes på Korjaamo för några veckor sedan). Det mest positiva med Tomi Räisänens uruppförda verk, också kallat Cornucopia, var dess intressanta ekoeffekter som angränsar till noise och de tätt vibrerande drillarna, speciellt i blockflöjten, för att inte tala om tonkaskaderna som på slutet framförs upprepade gånger, ständigt transponerade nedåt.

Kaija Saariahos tidiga rätt Jardin secret II (1986) för cembalo och ljudband gjorde nu ett sensuellt intryck med sitt fina atmosfäriska landskap. Cembalon smalt in i helheten perfekt vid sidan av kvinnoröstens suckar och stön på ljudbandet.

WILHELM KVIST

Finska cirklar och franska masker

Wilhelm Kvist, Hbl 1.10.2014

Speciellt i den franska barockrepertoaren framstod finska barockensemblen Cornucopia som en kvalitativt ambitiös trio.

Barockensemblen Cornucopia, Riddarhuset 29.9.

Livet är motsägelsefullt. Jag kan uppriktigt säga att Tomi Räisänens och Olli Virtaperkos kompositioner väckte mitt intresse för barockensemblen Cornucopias konsert på Riddarhuset på måndagen. Lika uppriktigt kan jag säga att jag oftast är allergisk för sådana här konstellationer där barockensembler spelar nyskriven musik, speciellt om styckena inte har något med varandra att göra. Att blanda barock och samtida konstmusik bara för blandandets skull kan liknas vid att blanda Mozart med Madonna, Gluck med Gaga eller mjölk med apelsinsaft. Även om man kan njuta av bådadera, föredrar man dem oftast var för sig. Den främsta orsaken till att man framför den här musiken under barockkonserter är att tonsättarna valt att skriva den för barockinstrument.

Speciellt Tomi Räisänens Around the Circle kändes estetiskt avvikande i sammanhanget. I verket från 2004/2011 hade Cornucopias ledargestalt, blockflöjtisten Pekka Silén händerna fulla av blockflöjter (sopranino-, sopran-, alt-, tenor- och basflöjt) och slagverk. Han var upptagen mest hela tiden med att växla mellan sina flöjter, däremellan kom ett par slag på tamtamen och triangeln. Räisänen åstadkommer ändå helt fina kvaliteter i sitt verk med lidelsefulla, skrämmande ljudvärldar.

Olli Virtaperkos In Nomine Revised som hördes i uruppförande tycktes i högre grad anknyta till barockestetiken när det gällde harmonier, stämföring och figurer, åtminstone till en början, även om stycket ganska snart sökte sig bort ... i riktning spektralmusik, virtuosa texturer och experimenterande utforskande.

När det gäller upplägget med den franska barockmusiken fanns det massor att glädja sig åt: både Jean-Henri d'Angleberts lilla cembalopreludium och Joseph-Nicolas-Pancrace Royers dramatiska Le Vertigo som Marianna Henriksson tolkade aggressivt och dramatiskt på cembalo, och Marin Marais Chaconne som Louna Hosia spelade inlevelsefullt.

Allra mest gladde jag mig åt Pekka Siléns suveräna musicerande i Lullys svit ur operanPsyché, Pierre Danican Philidors Svit nr. 5 och Couperins uppsättning med tolv miniatyrer, Les folies françoises, ou Les Dominos, som gav namn till hela konserten. Kvaliteten var utsökt, musikaliteten en självklarhet, renheten perfekt och dynamiken levande. Mycket njutbart musicerande av alla tre.

Wilhelm Kvist

 

Kammarmusik på riktigt

Folke Forsman, Åbo Underrättelser 30.9.2014

Cornucopia, Gamla Kommunalstugan, Pargas, 28.9.

Med termen kammarmusik menar vi vanligen musik för några få instrumentalister, alltså mindre ensembler som till exempel en stråkkvartett. Och en kammarorkester är mindre än en symfoniorkester. Men ordet ’kammar’ har ju ingenting med musik att skaffa utan med platsen, miljön där musiken utförs. Kammarmusik i en konsertsal är ju inte per definition kammarmusik.

När avslutningskonserten i minifestivalen i Pargas, ”I barockens labyrinter”, försiggick i Gamla Kommunalstugan fick lyssnarna uppleva den äkta närhet och intimitet som borde höra till all kammarmusik. Den i och för sig rätt asketiska salen rymmer kanske 30–40 personer och bjuder på en känslig akustik. Särskilt förtjust var jag i Marianna Henrikssons cembalo som verkligen fick klinga ut. Cembalon, som så ofta förvisas till anspråkslöst kyska ackompanjemangsuppgifter, fick nu chansen att visa sig i all sin glans, solonumret, Joseph-Nicolas-Pancrace Royers ”Le Vertigo” med sin nästan pianistiska perkussionsteknik var sensuellt berusande.

Även Louna Hosias gamba visade en förbluffande stor dynamisk skala, inte minst i hennes solo, Marin Marais Chaconne. Och primus inter pares, Pekka Silén med blockflöjter, kompletterade profilstarkt trions klangbild.

Helt överraskande bjöds Pargaspubliken på ett uruppförande av den mångsysslande tonsättaren Olli Virtaperko, 41. Virtaperko har även tidigare intresserat sig för periodinstrumentens kapacitet och klangvärld och samarbetat med barockorkestrar. Cornucopia (ymnighetshorn) spelade Virtaperkos ”In Nomine Revised” och Jean-Henri d’Angleberts ”Prélude” attacca så att Virtaperkos musik försiktigt smög sig in i den barocka strukturen för att småningom frigöra sig i sin egen musikaliska värld.

Folke Forsman

 

Lapin kansa 14.2.2015

Dominossa palikat paikallaan

Kypsää ranskalaista ja tuoretta kotimaista.

Barokkiyhtye Cornucopian Korundi-salissa 12.2.2015. Pekka Silén, nokkahuilu, Louna Hosia, viola da gamba ja barokkisello, Marianna Henriksson, cembalo.

Kolmen ammattimuusikon ja vanhan musiikin spesialistin muodostama barokkiyhtye Cornucopia tarjoili rovaniemeläisille harvinaisia herkkuja niin kappalevalintojensa kuin soitinarsenaalinsakin myötä.

Lukuisten erikokoisten ja -sävyisten nokkahuilujen lisäksi saatiin nauttia cembalon monista rekistereistä sekä harvemmin kuultujen gamban ja barokkisellon soinnista.

Aikakauden musiikki kuulostaakin periodisoittimilla esitettynä miellyttävän autenttiselta. Teosten pienimuotoisuutta korostavat suppean kokoonpanon lisäksi soittimien volyymiltaan ja ilmaisuvoimaltaankin pienet äänet.

Tylsää musiikki ei kuitenkaan taitavien soittajien käsissä missään nimessä ole, vaan erilaisilla karaktääreillä, korukuvioilla ja fraseerauksilla saa teoksiin monia vivahteita.

Pieni on myös kaunista. Kun ei tarvitse käsitellä massiivisia sointimassoja ja ylitsevuotavia tunteita, voi vain heittäytyä meditatiiviseen, puhdistavaan tilaan kauniin musiikin säestämänä.

Soittajat osasivatkin asiansa ja eritoten konsertin alussa kuullut Lullyn ja Philidorin sarjat olivat mannaa korville. Muusikoiden yhteispeli toimi saumattomasti ja kunkin soittajan soolot nostettiin selkeästi esiin säestyksestä.

Erilaiset surumieliset valitukset ja kepeät kujertelut olivat aidosti erilaisia. Couperinin Les dominos -kappaleessa niitä viljeltiin ihan ylen määrin.

Cembalon sooloteokset osoittivat kyseisenkin soittimen taipuvan monenlaisiin tunnelmiin.

Barokin vastapainona konsertissa oli kokoonpanolle sävellettyä modernia musiikkia Olli Virtaperkolta ja Tomi Räisäseltä. Sinänsä on tietysti hienoa, että myös ns. vanhan ajan soittimille (ja soittajille) sävelletään edelleen. Räisäsen Around the Circle olikin kiinnostava kokoelma erilaisia mystisiä maisemia ja melkein psykoottisia sävelaiheita.

Puhdistavan barokkimusiikin jälkeen tuli modernista yliyrittämisestä kuitenkin vähän pahalle tuulelle.

Cornucopian ja Lapin musiikkiopiston yhteistyön hedelmistä päästään nauttimaan maaliskuussa. Jännä kuulla, miten opit ovat uponneet uuteen sukupolveen.

Mikko Vehkaperä